Tänk vad otroligt bra man känner sin häst
Imorse när jag åkte ut till stallet SPÖ regnade det och hade nog gjort till och från under natten.
Hästarna hittade jag längst bort i sin fantastiskt härliga hage under träden och dom verkade inte speciellt brydda av vädret.
Tog in och gjorde iordning och promenerade bort till ridhuset, vi slapp som tur var allt regn under promenaden dit.
Började värma och Romeo kändes lite stelare än vanligt men jag tänkte inte så mycket på det mer än att han troligast hade blivit lite kall av regnet.
Efter att ha värmt ett tag och tänkte börja jobba lite mer kändes det stelt, styvt och allmänt konstigt som om hela han liksom satt fast. Jag bad Ingrid kolla om han var ofräsch men hon kunde inte se något mer än att han var lite tassig.
Joggade runt en stund till om det var så att han behövde ännu lite tid på sig att bli varm och pausade sedan i skritt. Då stannade han och kissade, så det var inget fel på honom utan han var bara jätte kissnödig och alla vet ju hur hemskt det är att röra på sig då. Så efter detta var min vanliga fina häst tillbaka och nu längtar jag till morgondagens pass.
Man inser dessa gånger hur otroligt väl man känner sin häst och hur förstörd man blir så snart man känner någonting konstigt.
